Donnerska institutets forskarpris 2021 tilldelades teologie doktor Laura Hellsten. Hellsten belönas för sin doktorsavhandling Through the Bone and Marrow. Re-examining Theological Encounters with Dance in Medieval Europe (2020) i teologisk etik och religionsfilosofi vid Åbo Akademi.
Laura Hellstens prisbelönta forskning fokuserar på relationen mellan dans och västerländsk kristendomsförståelse i tidigare teologisk, religionsvetenskaplig, dans- och kulturhistorisk samt antropologisk forskning. Välviljans hermeneutik skapar grunden för Hellstens metodologiska grepp. Målet är att skapa en tolkning av dansens betydelse för deltagarna i ritualer och liturgiska handlingar i det medeltida Europa.
I början trodde Hellsten att hon behövde hålla isär dansen och den västerländska kristendomen.
Inspiration från USA
Dansen blev en del av Laura Hellstens liv långt innan hon började forska inom ämnet. Under sina studier i pedagogik vid Uleåborgs universitet reste Hellsten på arbetspraktik till USA. Det var där som hon bekantade sig med rörelseformen Nia, som hon sedermera introducerade i Finland.
– Det var första gången jag kom i kontakt med en kombination av dans, kampsporter och kroppskännedomsövningar. Jag insåg att dansen är en väg till välmående, men inte bara för kroppen: dansen kan leda oss till emotionella, mentala och andliga insikter, menar Hellsten.
Efter att ha arbetat några år som nialärare, började Laura Hellsten sina studier i teologi vid Åbo Akademi. I början trodde Hellsten att hon behövde hålla isär dansen och den västerländska kristendomen.
– Så småningom började jag dock lära mig om den rika traditionen av kroppslighet som finns inom vissa kristna inriktningar. När jag var på utbyte till Whitworth University i Spokane, Washington, hamnade jag på ett kristet campus där dans var en del av den teologiska undervisningen, berättar Hellsten.
Det var också under sin tid i Spokane som Hellsten första gången blev uppmuntrad till att doktorera. När hon återvände till Åbo Akademi gjorde hon en forskningsplan och sökte finansiering.
Etnografiska fältstudier i Sverige
Ursprungligen ville Laura Hellsten fördjupa sig i den tidiga kyrkans texter, ifall man i dem kunde urskilja spår av dans. Det visade sig ändå vara problematiskt att forska i något som det fanns lite konkreta spår av. Det ledde till att Hellsten valde en mer kroppsfilosofisk inriktning, som var bekant för henne redan från hennes två magisteravhandlingar.
Snart efter att hon blivit antagen till doktorandprogrammet hörde Hellsten om ett pilotprojekt i Sverige för att utveckla gudstjänsten där även en dansterapeut skulle delta. Inom projektets ramar ordnades en två-årig utbildning och Hellsten fick göra etnografiska fältstudier i den miljön. Kompletterande material samlade Hellsten genom att delta i den mer traditionella cirkeldansledarutbildningen Heliga danser.
Hellsten efterlyser förmågan att sätta våra nuvarande synsätt beträffande relationen mellan dans och religion åt sidan.
– På ett sätt kan man säga att cirkeln slöts! Många av mina meddansare bar på samma frågor som jag haft i början av min resa. De ville veta om det fanns en tradition av dans inom den västerländska kristendomen som deras praktiker idag kunde falla tillbaka på. Därmed började jag rota i dansens teologiska historia, förklarar Laura Hellsten.
Kulturen har format tolkningen av dansens betydelse
Through the Bone and Marrow. Re-examining the Theological Encounters with Dance in Medieval Europe är indelad i två delar. I den första delen har Hellsten, på basis av existerande forskningstradition, utrett orsaken till att varför det finns så starka åsikter för och emot dansen i västerländsk kristendom. Hellsten märkte att polariseringen har funnits även bland forskarna själva, och fördomarna har styrt forskningsresultaten.
– Det jag argumenterar för är inte huruvida dans funnits eller inte, utan jag påpekar att det är en vit, kolonial kristendomsförståelse och sekulariserad världsbild som gjort att forskare haft problem med att tolka och förstå dansens betydelse för kristendomen, förklarar Hellsten.
I den andra delen ligger fokus på medeltiden. Hellsten visar att det finns tecken på att alla från biskopar, präster och nunnor till vanligt folk deltog i olika former av dans. Konst- och textmaterialet som Hellsten analyserat tyder på att dansen var en del av firandet under festhögtider, även om den inte varit en tydlig del av det veckovisa gudstjänstfirandet.
– Många av de sätt som dansen tog sitt uttryck i under medeltiden har i senare forskning ansetts vara kulturella eller folkloristiska inslag. Denna åtskillnad mellan sekulära inslag som motsats till religiösa uttryck rimmar illa med den verklighetsuppfattning som många forskare idag beskriver att rådde på medeltiden, säger Hellsten.
Hellsten efterlyser förmågan att sätta våra nuvarande synsätt beträffande relationen mellan dans och religion åt sidan. För att förstå sambandet mellan dans, religiösa upplevelser och olika teologiska begrepp från svunna tider, måste vi enligt henne låta oss utmanas av en helt annan sorts världsbild.
– För dagens dansare kan dessa insikter hjälpa med förståelsen av de praktiker som utförs idag. Samtidigt hävdar jag också att det finns mycket i vår kristendomsförståelse som behöver omvärderas, när vi inser hur djupt rotade vissa rasistiska och koloniala arv ligger i det västerländska tänkandet, säger Hellsten.
Hellsten för samman forskare och konstnärer
De senaste tre åren har Laura Hellsten arbetat i projektet Avtryck i det Okända – Forcing the Impossible, finansierat av Stiftelsen för Åbo Akademi. I projektet fortsätter Hellsten med etnografiska fältstudier, men dansarna har bytts ut till fysiker, kemister och biologer. Fokuset ligger på etik och vetenskapskommunikation. Idén är att träna forskarna i att samtala om sin forskning med experter från andra områden, och att tänka vidare kring betydelsen av forskningens plats i samhället. Hellsten söker som bäst fortsatt finansiering för att kunna föra samman fler forskare och konstnärer.
– Jag tror att om vi vill lösa komplexa problem, som berör både miljön och utanförskapet i vårt samhälle, behöver vi ha flera arenor för att komma samman och lyssna på varandra på nya sätt, konstaterar Hellsten.